2013-08-22 Håkan Thörnström som är en del av deltagarna på Kockarnas Kamp

Intervju med Håkan Thörnström strax innan premiären Kockarnas Kamp


Håkan Thörnström, är en av deltagarna på Kockarnas Kamp. Han äger och driver Thörnströms kök och Privata Rum tillsammans med sin fru Anne. Jag står för det svenska ochh regionala köket. Kvalitet och tillgång styr vad som sätts upp på menyn. Håkan är 46 år och har sedan han var 15 år lagat mat och kommer att fortsätta med det till 100 % på obestämd framtid. Håkan uppfattas som en väldigt glad och positiv person.

Max Nöje: Vilken var den jobbigastes delen av programmet?
Håkan Thörnström: Timmen innan dagens tävling samt att man aldrig fick info om vad som skulle hända förrän strax innan.

Max Nöje: Vilket var den roligastes uppgift eller del av programmet?
Håkan Thörnström: De gemensamma middagarna på kvällarna.

Max Nöje: Var det något som du blev chockad eller överraskad över.
Håkan Thörnström: Ja, speciellt ett av tävlingsmomenten. Vänta och se!

Max Nöje: Lärde du dig något av programmet?
Håkan Thörnström: Jag har lärt mig att handskas med ångest och en stor klump i magen.

Max Nöje: Vem kände du var den svåraste konkurrenten?
Håkan Thörnström: Johan Jureskog, utan tvekan.

Max Nöje: Var det något i programmet som du känner att du vill ta med dig in i arbetsliv?
Håkan Thörnström: De kollegor och alla andra inblandade i produktionen som man lärde känna bättre kommer absolut vara en del av framtida arbetsliv. Underbara människor!

Max Nöje: Vad har du för kommande projekt?
Håkan Thörnström: Ett musteri, ett bageri, kokbok och en ny restaurang.

Max Nöje: Vilket annat program skulle du vilja vara med i?
Håkan Thörnström: Oj, det finns många… Tror dock att jag har tävlat färdigt i matlagning. Skulle må bättre av att bedöma andra i så fall.

Max Nöje: Hur ser ditt kök ut hemma?
Håkan Thörnström: Ett modernt och överutrustat kök. Bästa köksredskap…. Stora skärbrädor i trä… Det finns inget jag behöver ändra på i mitt hemmakök. Allt finns och jag trivs verkligen i det.

Bild & Text: Cristina Funke